Urban Johansson

Foto: Jonatan Låstbom

Även om han nu släpper sin femte bok, Jag är Fiona som dödar, hade det lika gärna kunnat bli musik för Urban Johansson. Hans då flickvän Anita – sedan 1984 hans fru – älskar att leende påminna honom om när han som artonåring med gravallvar i rösten förklarade för henne att hon måste förstå att musiken är det viktigaste och måste få komma först.

Efter medverkan i några lokala band och några års arbete i Öviks musikaffär, upptäckte han sin bottenlösa kärlek till skrivandet ungefär i tjugofemårsåldern. Hans första bok, Det sjätte sigillet som kom ut i mitten av 1990-talet, var en apokalyptisk thriller. Efter det där omvälvande första samtalet från ett förlag som ville ge ut hans manus var det kört. Skrivarbacillen knuffade effektivt ut musicerandet ur boet och intog dess plats. Redan när det första manuset antogs och boken publicerades, hade han skrivit klart ett andra manus, det som skulle bli Skrivarens hemlighet, en thriller som utspelades i Egypten, parallellt i nutid och för tretusen år sedan. Tio-tolv år efter upptäckten av skrivandet hade han även skrivit klart manus nummer tre, det som blev Blodsbunden när boken kom ut på förlag och ett fjärde, INRI, som gavs ut på eget förlag ”i någon slags hybris”, som han själv säger.

Även om han inte behövde gå back på sin egenutgivning och trots att antalet sålda böcker uppgick till dryga tiotusen totalt på fyra titlar, fick han aldrig det genombrott som han hade hoppats på. Där och då hade det kunnat ta slut. Med en fru som är konstnär fick de tre barnen sin beskärda del av konstnärliga gener. Deras två pojkar tog musicerandet vidare medan dottern bland annat skriver. Vardagens naturliga slit och en brusten dröm gjorde att Urbans skrivande skedde alltmer sporadiskt och alltid på fritiden.

Men även om drömmen om att leva på skrivandet falnade, försvann aldrig hans kärlek till själva hantverket. Efter en lång period med idéer som aldrig lyfte bestämde han sig i fyrtiofemårsåldern för att skriva en bok om hämnd. Rent krasst, tänkte han, är hämnd ett tacksamt ämne att bygga en spännande historia omkring.

Fiona, huvudkaraktären i berättelsen, kom till av en slump. Under en lunch på jobbet började han helt enkelt tvinga fram några rader om en ung tjej i stora Converse på väg någonstans. Scenen överlevde alla redigeringar och utgör numera det första kapitlet i den färdiga boken. Länge var tanken att själva hämnden i hämndstoryn skulle handla om överlevande efter förintelsen och deras fortfarande levande förövare. Han ville få läsaren att kunna sympatisera med huvudpersonen och frågade sig därför vad som skulle få honom själv att kunna känna sympati med någon som faktiskt på riktigt hämnas och dödar. Detta ledde honom in på det spår som utgör bokens hjärta, övergrepp på ungdomar och barn.

Eftersom ämnet är så tungt bestämde han sig för att låta språket bli lätt och lekfullt, annars skulle ingen orka läsa. Förutom att detta möjliggjorde en lek med ord och formuleringar som han själv älskar hos andra författare (favoriten Peter Høeg, inte minst), öppnade det också andra dörrar för berättelsen. Genom Fionas tankar och känslor kunde boken därför också bli Urbans egen hyllning till några livspassioner som musik, konst och god litteratur.

Sommaren 2017 tackade Grim förlag ja till manuset. Att andra nu ska få chansen att lära känna Fiona, den karaktär som han lärt sig älska så, gör honom oerhört stolt och glad.

För mer info, se www.urban-johansson.com